ett universellt antagande bygger oftast på en partikularitet
yes, indeed
Ååååååh, det är samma sak varje gång. Varje gång är jag upp som en sol och ned som en pannkaka. Varje gång har jag skitkul i början och gör eller säger sedan något dumt jag ångrar. Varje gång skickar jag massor av sms, varje gång senare säger jag mig själv att det här var sista gången. Visserligen har jag ju delvis väldigt roligt och de lärda säger ju att man inte kan uppskatta det ljuva om man inte smakar det bittra. Men jag menar, vadå? Det här just nu är ju inte ens roligt! Varje gång har jag så otroligt mycket ångest när jag vaknar, såväl psykisk som fysisk. Idag var det dessutom föreläsning och seminarium heldag. Pust, inget ont om kaffe och alvedon, men så bra funkar det inte.
Men, jag överlever
Jag tror att jag igår miste en blivande möjlighet till en väldigt god vänskap. För att jag blev känslosam igen. Det är en jävla förbannelse att vara hyperkänslosam.
Men, det gjorde ju ont så. Svårt att hitta balansen och styrkan att inte visa det.
Tack Calle, tack för att jag hittat dig som styrka iaf :)
Menmen, det är de här två rookieveckorna, sen blir det nog lugnare. Och jag menar, jag har ju ändå full koll =)
Malin ska dessutom dra med mig vidare, imorrn och på torsdag.. Jag säger bara: Ojojoj ojojojoj ojojojojojojojoj ♥
Jag saknar tunnelbanorna, jag saknar pendeltågen, jag saknar gamla stan, djurgårn, kungsträdgården, jag saknar vattnet, jag saknar sollentuna, norrviken och väsby. Jag saknar Stockholm.. (Ingen här har nog missat det iallafall ;))
Men jag tror ändå att jag mer och mer börjar falla för människorna här. Lite småkär sådär
Jillsan observerar också tre saker:
- Buskar kan vara tillfluffbara :)
- Pojkar med svarta västar/skjortor och röda rosor är enooormt charmiga
- Det ser otroligt trevligt ut med mina röda naglar när man skriver på ett svart tangentbord
- Igårkväll fick jag min absolut första riktiga utbjudning på en riktig dejt, någonsin. Haha, njaae. amerikaniserat?
//Jillsan - geeky?
Ååååååh, det är samma sak varje gång. Varje gång är jag upp som en sol och ned som en pannkaka. Varje gång har jag skitkul i början och gör eller säger sedan något dumt jag ångrar. Varje gång skickar jag massor av sms, varje gång senare säger jag mig själv att det här var sista gången. Visserligen har jag ju delvis väldigt roligt och de lärda säger ju att man inte kan uppskatta det ljuva om man inte smakar det bittra. Men jag menar, vadå? Det här just nu är ju inte ens roligt! Varje gång har jag så otroligt mycket ångest när jag vaknar, såväl psykisk som fysisk. Idag var det dessutom föreläsning och seminarium heldag. Pust, inget ont om kaffe och alvedon, men så bra funkar det inte.
Men, jag överlever
Jag tror att jag igår miste en blivande möjlighet till en väldigt god vänskap. För att jag blev känslosam igen. Det är en jävla förbannelse att vara hyperkänslosam.
Men, det gjorde ju ont så. Svårt att hitta balansen och styrkan att inte visa det.
Tack Calle, tack för att jag hittat dig som styrka iaf :)
Menmen, det är de här två rookieveckorna, sen blir det nog lugnare. Och jag menar, jag har ju ändå full koll =)
Malin ska dessutom dra med mig vidare, imorrn och på torsdag.. Jag säger bara: Ojojoj ojojojoj ojojojojojojojoj ♥
Jag saknar tunnelbanorna, jag saknar pendeltågen, jag saknar gamla stan, djurgårn, kungsträdgården, jag saknar vattnet, jag saknar sollentuna, norrviken och väsby. Jag saknar Stockholm.. (Ingen här har nog missat det iallafall ;))
Men jag tror ändå att jag mer och mer börjar falla för människorna här. Lite småkär sådär
Jillsan observerar också tre saker:
- Buskar kan vara tillfluffbara :)
- Pojkar med svarta västar/skjortor och röda rosor är enooormt charmiga
- Det ser otroligt trevligt ut med mina röda naglar när man skriver på ett svart tangentbord
- Igårkväll fick jag min absolut första riktiga utbjudning på en riktig dejt, någonsin. Haha, njaae. amerikaniserat?
//Jillsan - geeky?
Kommentarer
Trackback