Tröttheten väller över mig nu..

Fy satan va snabbt man kan cykla när man är skraj, halvrädd. Nu sitter jag iallafall nedbäddad i sängen med en kopp te och har precis tittat på idol. Känns lugnt. Känns bättre.
Det var mys/film-kväll hos Marina idag, men på nåt sätt kändes det inte bra. Jag var inte på humör, jag mådde konstigt, jag hade ont i huvudet, det kändes obekvämt och jag ville bara hem. Hem och slappna av. Ibland känns det sådär, sådär konstigt. Någon skum känsla tillsammans med de andra.
Så jag cyklade hem iallafall, lite läskigt eftersom de andra 3/4 av kvartetten som skulle åt samma håll, skulle ju stanna längre. Cykla genom Nyfors när det är mörkt är faktiskt lite läskigt. Det medger jag nu.
Nu smattrar regnet på fönstret också..

Jag borde komma igång och plugga mer, men det är svårt att ta sig i kragen. Jag är ju så trött hela tiden också. och de få stunder jag inte är trött, vill jag alltid göra andra saker, ta hand om mig själv.

Insåg för bara en liten stund sedan att jag kommer att missa Norrtäljemarknaden i år. Det kanske låter fånigt, men det är ändå som en milstolpe. Höstmarknaden är en tradition, det är en punkt där man samlas, där man samlar året kring. Det är mysigt, det är höstigt och den för med sig så många minnen.. Ooh så många minnen.... Läskigt mycket minnen, minnen av kärlek. Dofter, dofter av munkar, dofter av brända mandlar och varmkorv. Rop och skratt, tröjor, smide och Vildhasses korv. Håret fullt av serpentinspray.

Känslorna runtomkring allt just nu är väldigt komplexa. Runt min situation. Det är svårt att förklara, men jag ska göra ett försök. Jag känner känslor som påminner om någon sorts mindervärdeskomplex. Jag känner mig sämre/mindre värd när det kommer till status, när det gäller utseende, när det gäller gemenskap och när det gäller kunskap. Hela tiden känns det som om alla runtomkring är så smarta, så snygga, så trevliga, så vältränade, så sociala, så allmänbildade. Alla passar in i klicken. Alla är så söta och alla passar så bra ihop. Men inte jag, inte alltid. Jag passar inte alltid in, ibland slår jag helt plötsligt ifrån den där "social-switchen" och drar mig tillbaka till mitt hörn, blir känslosam, filosoferar. Men, tro inte att jag inte att jag alltid misstycker om detta. Oftast är jag väldigt glad över att vara jag. Jag tycker om att vara jag, att ha min egen personlighet, min egen identitet och min egen plats. Oftast känns allt väldigt bra, men ibland.. Det är de där "ibland-ögonblicken".. Innerst inne vet jag vad jag själv är värd. Men jag lyssnar inte alltid på den sidan av mig själv. Ibland...

//Jillsan - I was hoping for you to call.