jag vill bara gömma mig
..Gömma mig för omvärlden
Gömma mig tills allt är som jag vill ha det
Gömma mig tills allt är likadant igen
Gömma mig tills allt går över
På något konstigt sätt känner jag mig utanför överallt, hela tiden.
Utanför här - utanför där
Otrygg här - otrygg där
Jag känner att jag går miste om saker - här, där, då, nu.
Det är sent.
Men jag känner ett behov utav att skriva av mig lite.
Jag ska upp tidigt tidigt imorgon för att jobba och till råga på allt så tittade jag just på en skräckfilm.
Smart Jillsan, smart..
Jag är nervös och orolig hela tiden. För små saker, för större saker. Jag är nostalgisk och känner mig.. konstig. Någonting ligger hela tiden och trycker. Jag saknar folk. Jag känner mig ofta väldigt ensam. Det känns som att mina minnen håller på att suddas ut på andras begäran. Folk försvinner, hela generationer verkar ryckas ifrån mig. De människor som jag delat så mycket med verkar välja andra vägar. Folk försvinner från stranden, från kvällssolen, från den där utsträckta handen eller från den där lätta brisen som får vågorna att röra sig i morgonsolen. Folk ändras. Varför är det bara jag som stannar kvar?
Jag slits. Hela tiden slits jag mellan olika punkter. Och tillslut verkar det som att jag oftast inte hamnar någonstans istället. Att alltid vara lite i mitten gör att man känner sig trött.
Andra verkar hitta sin tid, hitta tillfällen, hitta sin rätta våglängd och de andra som hör hemma där. Jag sitter istället själv på bryggan i kvällsolen och undrar varför jag inte sitter i båten vid bryggan bredvid och är på väg ut för att tälta med mina vänner. Undrar varför mina vänner inte längre är där bredvid mig.
Tid. Det är ett intressant begrepp det där.
Det är bara alldeles för mycket just nu, det är flytt, det är förvirring, det är saker som inte fungerar och det är saker som ligger på lur. Det är nog en aning för mycket för mitt huvud att arbeta med. Jag undrar om man kan kalla det sommarångest? Jag känner mig dum, ful, falsk och missförstådd. Jag känner mig helt enkelt missnöjd med mig själv. Det är väl helt enkelt en sådan period.
Jag vill gömma mig.
Gårdagen var verkligen inte min dag. Allting gick fel. Allting kändes som världens undergång.
Jag överlevde trots allt. Nya tag, nya steg.
Jag har i alla fall fått ett tillfälle nu. Sedan får vi se vart det leder.
Jag har också fått ett livstecken, och ett tecken om steg i rätt riktning. Det gör mig väldigt glad.
Detta är nuförtiden min räddning - varje dag, varje sekund räddar dessa två min tillvaro.
Inga ljuvare toner kan passera mina öron ↓
- Ida Caroline Blom - always and forever. Jag saknar dig. Alltid.
- Fija och Malin - mina änglar. Jag vill vara hos er, ni är för långt borta hela tiden.
//Jillsan - Let me sign
Gömma mig tills allt är som jag vill ha det
Gömma mig tills allt är likadant igen
Gömma mig tills allt går över
På något konstigt sätt känner jag mig utanför överallt, hela tiden.
Utanför här - utanför där
Otrygg här - otrygg där
Jag känner att jag går miste om saker - här, där, då, nu.
Det är sent.
Men jag känner ett behov utav att skriva av mig lite.
Jag ska upp tidigt tidigt imorgon för att jobba och till råga på allt så tittade jag just på en skräckfilm.
Smart Jillsan, smart..
Jag är nervös och orolig hela tiden. För små saker, för större saker. Jag är nostalgisk och känner mig.. konstig. Någonting ligger hela tiden och trycker. Jag saknar folk. Jag känner mig ofta väldigt ensam. Det känns som att mina minnen håller på att suddas ut på andras begäran. Folk försvinner, hela generationer verkar ryckas ifrån mig. De människor som jag delat så mycket med verkar välja andra vägar. Folk försvinner från stranden, från kvällssolen, från den där utsträckta handen eller från den där lätta brisen som får vågorna att röra sig i morgonsolen. Folk ändras. Varför är det bara jag som stannar kvar?
Jag slits. Hela tiden slits jag mellan olika punkter. Och tillslut verkar det som att jag oftast inte hamnar någonstans istället. Att alltid vara lite i mitten gör att man känner sig trött.
Andra verkar hitta sin tid, hitta tillfällen, hitta sin rätta våglängd och de andra som hör hemma där. Jag sitter istället själv på bryggan i kvällsolen och undrar varför jag inte sitter i båten vid bryggan bredvid och är på väg ut för att tälta med mina vänner. Undrar varför mina vänner inte längre är där bredvid mig.
Tid. Det är ett intressant begrepp det där.
Det är bara alldeles för mycket just nu, det är flytt, det är förvirring, det är saker som inte fungerar och det är saker som ligger på lur. Det är nog en aning för mycket för mitt huvud att arbeta med. Jag undrar om man kan kalla det sommarångest? Jag känner mig dum, ful, falsk och missförstådd. Jag känner mig helt enkelt missnöjd med mig själv. Det är väl helt enkelt en sådan period.
Jag vill gömma mig.
Gårdagen var verkligen inte min dag. Allting gick fel. Allting kändes som världens undergång.
Jag överlevde trots allt. Nya tag, nya steg.
Jag har i alla fall fått ett tillfälle nu. Sedan får vi se vart det leder.
Jag har också fått ett livstecken, och ett tecken om steg i rätt riktning. Det gör mig väldigt glad.
Detta är nuförtiden min räddning - varje dag, varje sekund räddar dessa två min tillvaro.
Inga ljuvare toner kan passera mina öron ↓
- Ida Caroline Blom - always and forever. Jag saknar dig. Alltid.
- Fija och Malin - mina änglar. Jag vill vara hos er, ni är för långt borta hela tiden.
//Jillsan - Let me sign
Kommentarer
Postat av: David
Du får alltid gömma dig hos mig när du har det svårt. Finns alltid i närheten för dig hur långt bort jag än må vara...
Trackback