i choose to live - not just exist
Huvudvärken svämmar över.
Förstår inte ens varför jag sitter här.
Kom precis hem från jobbet där det har varit ett jäkla kaos idag. Passar väl visserligen mig rätt bra, hela jag verkar ju vara ett stort kaos. Menmen, ingenting livar väl upp en lika mycket som att få nyponsoppa slängt på sig.
För övrigt så åkte jag moppe idag. Haha, det var då inte igår om man säger så.
Det hela blev en liten härlig känsla av nostalgi.
Jag vill göra en massa saker - varför räcker aldrig tiden till?
Jag vill komma underfund med vem jag är, vad jag vill och vart jag är på väg - varför är allt så suddigt?
Jag vill att allt ska bli som förut - varfö kunde jag inte ha kommit på det lite tidigare?
Om vi nu ändå är inne på "jag"-temat så kan jag också gå lite djupare och inse att jag känner mig fruktansvärt utanför. Så ofta, hela tiden. Det har jag nog alltid gjort lite, hela livet, även de gånger jag står i centrum. Jag vet att jag förmodligen oftast är paranoid, men jag känner att jag missar så mycket. Jag känner att jag har svårt att dela på mig och göra alla nöjda jämt, jag känner att alla andra binder starkare band och jag hamnar längre bort. Det är så jag känner. Och det är svårt.
Kärlek. Kämparglöd
//Jillsan - välkomna olyckan, så vänder den oftast
Förstår inte ens varför jag sitter här.
Kom precis hem från jobbet där det har varit ett jäkla kaos idag. Passar väl visserligen mig rätt bra, hela jag verkar ju vara ett stort kaos. Menmen, ingenting livar väl upp en lika mycket som att få nyponsoppa slängt på sig.
För övrigt så åkte jag moppe idag. Haha, det var då inte igår om man säger så.
Det hela blev en liten härlig känsla av nostalgi.
Jag vill göra en massa saker - varför räcker aldrig tiden till?
Jag vill komma underfund med vem jag är, vad jag vill och vart jag är på väg - varför är allt så suddigt?
Jag vill att allt ska bli som förut - varfö kunde jag inte ha kommit på det lite tidigare?
Om vi nu ändå är inne på "jag"-temat så kan jag också gå lite djupare och inse att jag känner mig fruktansvärt utanför. Så ofta, hela tiden. Det har jag nog alltid gjort lite, hela livet, även de gånger jag står i centrum. Jag vet att jag förmodligen oftast är paranoid, men jag känner att jag missar så mycket. Jag känner att jag har svårt att dela på mig och göra alla nöjda jämt, jag känner att alla andra binder starkare band och jag hamnar längre bort. Det är så jag känner. Och det är svårt.
Kärlek. Kämparglöd
//Jillsan - välkomna olyckan, så vänder den oftast
Kommentarer
Trackback