Ibland kan det vara skönt att kort sammanfatta, mestdels för ens egen skull och framförallt om man råkar vara som jag; en sån där person som virrar in sig i tankar om tiden och känslorna runt omkring.

 

Mellandagarna och den fina julen är snart över, imorgon är det nyårsafton och efter det åker jag hem igen. Jag har hunnit med mycket, framförallt att ta det lugnt. Det är lika sorgligt varje gång och jag saknar alltid julen när den är slut - men samtidigt längtar jag efter 2013. Det är nu allt händer, det är nu allt börjar på nytt. Det är bara en massa spännande positivt bakom hörnet, så det gäller att komma ihåg det. Det blir fräscht, rent och intensivt. Det är något speciellt den här gången. Det är en ny fas som börjar. Och jag ska dessutom banne mig vara frisk igenom den.

 

Så 2012, vad hände?

 

Januari och februari var rent utsagt skitmånader, om jag minns det rätt. Jag hade så stora förhoppningar efter nyårsafton men kom hem och blev liggande sjuk istället, i många veckor som vanligt. Jag gjorde absolut ingenting och dagarna bara rullade på i en grå dimma. Jag var deppig, Väldigt deppig. Och jag plöjde igenom mååånga serier. Jag tror alla gjorde rejäla intryck på mig.

 

Sen i mars blev det något bättre - våren var på väg! Vi hade temafest och åkte till London där vi fick se ännu mer av den tidiga våren.

 

Vid april kom breaket - Jag blev friskare, kunde komma igång med träningen och hittade mig själv mer. Det var solsken, promenader och mängder av musik (Fun + Florence dök upp och räddade mig), det var besök av fina vänner, biobesök och vårtecken. Hela Vårberg stod i blom och vi tog oss iväg på kulturfestival. Det var också uppstarten till processen jag sedan kämpade med.

 

I maj kom det riktiga genombrottet. Jag fortsatte att kämpa med mina mål och lyckades rejält med ett, och jag kom äntligen igång med det andra. Det kändes som att jag hade hela försommarStockholm och hela världen i mina händer, för en gångs skull. Samtidigt var det en rejäl kamp, en kamp på ett annat sätt den här gång. Jag hade kommit förbi tröskeln och det kändes inte lika omöjligt längre, men varje dag var en kamp mot tiden. Maj bjöd på högsommarvärme och träningen, promenaderna, musiken och biobesöken fortsatte. Jag bodde i princip på Lidingö, varje dag.

 

I början av juni var det tungt, riktigt tungt, då jag insåg att kampen mot tiden inte skulle fungera den här gången heller. Men jag gjorde ett intelligent val, och efter det blev allt bättre. Det var en helt ny känsla. Jag blev lycklig. Jag jobbade mycket i början men var sedan ledig massor i slutet av juni - det var midsommar, mys i skärgårn och festival. Där jag självklart blev sjuk igen, rejält sjuk. Så där kom även stoppet på min resa jag hade njutit av under våren och efter det hamnade mitt ena mål i ett bakslag. Jag kunde inte träna på samma sätt längre. Jag försökte från och till resten av året men förkylningen och alla symptom släppte aldrig riktigt och jag kom aldrig riktigt tillbaka.

 

Juli och augusti: sommaren bara rullade på, det var inte många lediga dagar (inte många soldagar heller) men jag utnyttjade de jag hade till det yttersta. Jag försökte bada massor, jag försökte träffa folk. Men helt ärligt jobbade jag i princip nonstop och höll på att köra slut på mig. Det var en intensiv period, speciellt också eftersom jag fortfarande var sjuk. Men jag fick också mycket cred och byggde på så sätt upp mig själv. Jag hann åka på klassåterträff, vara i skärgårn och spendera lite tid på Lidingö. Jag hann gå på bröllop också. I augusti åkte vi också till fina småland och jag hann med att gå på loppisar, träffa underbara Winnerbäck och gå på chokladprovning. Små bitar av vardagslyx. 

 

September kom och så gjorde även hösten. Min vackra underbara höst.Intensiteten avtog något. Jag började känna stressen igen däremot. Jag tog en sväng till Eskiltuna för nostalgitrippar, jag fyllde år, vi drack drinkar och vi åkte till Falun. Och: jag upptäckte Glee, min räddning. Jag kom äntligen på vad jag ville, tillslut.

 

I oktober var hösten här på riktigt. Det blev nya promenader, och hoppande i lövhögar. Jag drack te och försökte få mig själv att jobba hårt, fastän jag inte kände motivationen. Jag fann nya vänner och jag åkte på spa, vi firade halloween och drack drinkar. Allt började gå bra, allt började gå framåt. Jag började se det riktiga ljuset. Här i slutet hände det: det tog stopp, det försvann nästan helt - oron. Jag började äntligen känna att det var min tid tid, att det är dags för allt att gå bra. Och så hände något mer: jag började söka nya jobb som jag också fick.

 

November sprang förbi och det med många fina punkter, jag var visserligen sjuk men jag klarade av att åka till Västerås för opponering. Jag blev klar, jag fick VG. Jag fattade inte hur något hände. Jag undrade vad som skulle hända nu, vem jag var och vad jag skulle göra. Jag blev ompysslad av mamma och jag försökte slipa på det sista. Jag firade Jocke, var på sista premiären av tTs och sa hej då på jobbet. Jag skrev på papper på mitt nya jobb och kom sedan dit, till alla nya intryck och i försök att passa in. Det kändes underligt, men bra. Det känns äntligen som att jag ger något. Jag känner mig äntligen viktig. Sen stack vi till paradiset för att vila upp oss - det vi så gärna velat göra så länge.

 

December bara flög förbi, vi kom hem från utlandet och då hade jag redan missat första juldagarna i december. Vintern och snön hade kommit och resten av månaden bestod av julsaker, premiärer och jobb, lugn och ro blandat med intensivitet men på ett produktivt sätt. Jag var i Falun och jag var i skärgårn och framförallt gjorde jag klart det allra sista: precis som jag hade lovat mig själv, innan året var slut. Och nu vågar jag tro på mig själv mer och jag vågar utgå ifrån mig själv och det jag har.

 

Jag tycker att 2012 precis började - som tur är (med allt jag kommit fram till och kämpat med) så gjorde det ju inte det. Tycker att tiden går så fort, men samtidigt är det skönt att inte ha så mycket planerat. Jag har så mycket att se fram emot - vacker vår, nya erfarenheter, vänner, träning (träningen är allt), semester, äventyr, resor och världens bästa sommar. Live fast. Bry dig om dig själv, tro på dig själv - och om ditt självförtroende sviker så hjälper alltid musiken. Glöm aldrig det. Det är aldrig för sent och det finns så många möjligheter.