inte lika, men samma

Har varit helt slut idag, helt däckad. Gick upp vid 5 och åkte och jobbade, är inte van vid att jobba dag vilket resulterade i att jag somnade direkt när jag kom hem. Vilket sen resulterade i att jag var ännu segare, skakis, vinglig och smått illamående. Jag har en förkylning i kroppen också, så jag har känt mig allmänt klen senaste dagarna. Även svullen i magen och med magont. Så fokuset har sjunkit lite senaste veckan, tyvärr. Och inte har jag kunnat träna som normalt heller vilket känns på en gång. Det känns som ett smärre bakslag. Men jag hoppas att det släpper snart. Trots att det inte har gått så fort framåt med det jag ska göra som jag hade tänkt och hoppats på, så måste man någonstans också börja inse att det som faktiskt blir gjort är bra. Jag måste lära mig att vara nöjdare, efter alla omständigheter. Det viktigaste är att den blir klar, inte när den blir klar. Det viktigaste är att det får gå i en lugn takt. Det viktigaste är att det går framåt, och det gör det ändå, sakta men säkert.

Det är ändå enormt svårt att försöka förklara känslan av skillnad som jag känner efter att ha tagit mig över tröskeln. Efter att ha kunnat börja. Det svarta hålet har bytts ut mot känslan av att det kommer att komma en dag snart när allt det här är över. Det är en helt otrolig känsla, som sprider ljus över allt annat. Jag har inte känt såhär på över 1,5 år. Jag tror nog förresten aldrig jag har känt så här. Hittills är nog det här den bästa känslan jag någonsin haft. Och jag har så mycket saker jag ser fram emot, trots att det är långt kvar så känns det nästan klart i mitt huvud. Nu vill jag bara att det inte ska ta stopp mer, utan att det ska rulla på. Jag vet ju hur bra det går när jag väl kommer igång, att det då nästan är roligt. Musik gör så mycket också! Peppmusik är det bästa! Häromdagen satt jag och pluggade på balkongen på Lidingö och tog dessutom en väldigt solig fikapaus där ute. Det tyckte jag att jag var värd, och jag gjorde det helt utan ångest. Njöt i fulla drag.

Jag vill grilla också! Är enormt sugen på att umgås med vänner och grilla i kvällssolen. Men det är lite svårt att få ihop det nu, och dessutom har vi just nu så lite pengar att vi inte ens har någon mat hemma. Annars kan vi ju alltid grilla oss själva här hemma i lägenheten, det är i alla fall så varmt och kvavt det blir här inne om dagarna. Jag kommer inte att överleva här inne i sommar.

Vädret idag (eller sista tiden överlag) har annars varit helt underbart. Sol, sol, sol och lite fläktande vindar. Vi tog en kort kvällspromenad nu i kvällsolen här runt Vårberg. Jätteskönt och jättefint, men det var allt jag orkade. Hasr också insett att trots att Vårberg kanske i vanliga fall inte ses som världens finaste plats, så finns det jättemycket fina delar här och runt Skärholmen. Det trodde jag faktiskt inte förut. Promenadstråk, skogar, mycket planterade blommor och en massa fina träd som luktar gott. Jag var förövrigt ute och powerwalkade/joggade lite i solskenet i måndags och det är en av de skönaste stunderna jag haft på länge. Solen sken och fåglarna kvittrade, det luktade gott och jag sprang med hög peppmusik i öronen. Vinden fläktade perfekt i ansiktet. Jag undrar ibland varför människor inte tar vara på och utnyttjar naturen runt omkring sig mer. Det är ju värt så mycket.

Vi har förövrigt bott här i lägenheten i över ett halvår nu. Det känns jätteskumt. På ett sätt känns det som att vi har bott här jättelänge men samtidigt känns det som att månaderna bara sprungit förbi, den ena efter den andra. I helgen ska vi åka till Backhyttan och Gnesta och fira Sara och min moster Birgit. Det ska faktiskt bli jätteroligt.
Sedan nästa vecka är det verkligen full fart igen och jag hoppas även att jag kan ta upp träningen som vanligt. Något som jag är mycket glad över i det stora hela är också att jag fått så mycket att jobba i sommar. Det känns jätteskönt; mycket pengar, ett roligt jobb med roliga kollegor och boende och sedan en massa roligt planerat under de dagar jag inte jobbar. Perfekt.

Nu vill jag bara bli klar med det här så att jag äntligen kan få fira min examen.
Men man får ta en dag i taget - jag har ju hela livet på mig. Jag ser fram emot Peace&Love, midsommar och allt annat- längtar! Jag ser fram emot att kunna vara spontan, att njuta av allt. Kanske behövde jag det här skitåret och lite till. Jag ser på något sätt ljuset nu, och ser saker på ett helt annat sätt. Jag tror kanske att alla behöver något liknande, någon gång i livet. Däremot tror jag aldrig att folk fullt ut kommer att kunna förstå, förstå vad det är som hänt, vad som snurrat i huvudet och hur jag faktiskt mått. Och hur man kommer ut på andra sidan. Mitt skit är nog över snart och det här kommer att bli mitt år - det bästa året.

Jag har också märkt att jag blir glad för så himla lite nu för tiden, känner mig nöjd över mindre saker. Och det är nog ett steg i rätt riktning. Jag har också bestämt mig för att jag efter det här inte ska plugga mer på ett tag. Det får räcka nu, i alla fall för ett år eller två kanske. Jag ska bara leva.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0