Solen skiner varje dag. Den skiner och jag tränar på. Snart är det sommar. Och det lossnar, jag tror att det börjar att lossna. Idag kom genombrottet. Sedan får vi se om det håller i sig, men det känns annorlunda nu. Jag känner hopp, istället för hopplöshet. Däremot är jag fortfarande otroligt trött hela tiden. Det är mycket det jag kämpar mot nu, det och känslan av missnöjdhet hos auktoriteten.

Träningsvärken är överallt, och musklerna börjar att krypa fram. Jag känner mig otroligt stark. Idag unnade jag mig en våffla på kvällen. Dessutom fick jag jordgubbar hos Ann. Förutom Friskispasset idag så hann jag med en powerwalk runt på Lidingö samt en sväng upp på Vårbergstoppen nu på kvällen.

Allt är egentligen så situationsbundet. Hela min problematik som är och varit sista 1,5 året, är bara en enda stor svart blobb. Det blev helt enkelt för mycket.
Det är alltså inget livsomfattande eller existentiellt egentligen. Jag är inte förstörd. Det handlar om en enda sak. Och när den saken är borta så är mitt liv underbart. Jag kommer att sväva på moln. Kanske att jag börjar att återfå orken nu, kanske att jag kan börja att bearbeta allt. På det sätt som jag inte orkat tidigare. Men det är skönt att veta i alla fall -  jag är inte är körd för livet.

Min mamma är förövrigt bäst. Bäst för att hon förstår. Ann är rätt bra hon också, bra för att hon hjälper.