Det här året (de här två åren kanske) behövdes, de behövdes för mig och för min strukturering. Alla människor har nog sådana år och jag tar hellre mina nu. Jag vet att min ständiga bekymmersklump i magen kommer förintas sakta men säkert, jobbas bort, och jag vet att nästa år nu kommer att bli ännu bättre och förmodligen totalt annorlunda. Förra årsskiftet var en nystart i uppvarvningsfas, det här årsskiftet är en nystart i nedvarvningsfas. Både behövliga. Det är dags att lägga allt bakom sig, att kunna börja titta framåt istället men med sig själv och sina egenskaper och erfarenheter i byxfickan på något sätt. Det här med att skulpturera om, utan krav på hur jag ska bli, men samtidigt behålla guldkornen av det som är jag.

 

 

Jag har så många trygga punkter som jag fokuserar på, men jag har också så stora drömmar. Jag har tid på mig, jag behöver inte ha bråttom. Vi får se vad som händer framåt, men det här jobbet nu är ett bra och mycket välförtjänt steg framåt. Jag vet inte riktigt vad jag vill än, jag vet inte hur jag ska kunna balansera min längtan efter både trygghet och spänning, men jag antar att man får ta en dag och en sak i taget. Jag vill inspirera! Och jag vet att jag vill vidare, men jag vet också att man måste slå sig fram, trots att jag känner att jag skulle passa bättre in där borta, på andra sidan jorden. En dag kommer jag att komma dit, på ett eller annat sätt. Jag vet att jag kommer att uppnå det jag vill, på ett eller annat sätt. Och det är också spännande att inte riktigt veta vad som kommer framåt - jag ser fram emot att bara kunna vakna och inte behöva göra nånting speciellt alls en ledig dag, att faktiskt bara vara ledig ibland och att kunna säga och känna att jag är lycklig. På riktigt. Det är tur att jag har Jocke i allt det här, i allt letande är han det stabila.

 

Jag har faktiskt aldrig gett upp på något, och jag känner heller ingen ångest längre. Inte på den nivån. Allt kommer att bli så annorlunda nu - nya sätt att se saker, nya sätt att tänka (trots att jag alltid kommer att vara lite fast i mina minnen). Nya tankar att förknippa vardagen med. För ett litet tag sedan hade jag en identitetskris och smärre åldersnoja igen, framförallt trädde min rädsla för medelmåttighet fram, tydligare än någonsin tidigare. Men jag inser nu har mycket jag har vuxit, hur mycket jag har lärt mig och hur mycket bättre självkänslan och självförtroende jag har. Det är som att det har vuxit ikapp lite på något sätt, eller som att jag själv har vuxit i självkänslan. Man måste någonstans inse att - man kan inte planera allt - man kan inte få allt - man kan inte hinna allt. Man måste ta hand om sig själv, vara snäll mot sig själv, uppskatta sig själv och uppmuntra sig själv. Leva till det yttersta varje dag, eller i alla fall de flesta dagar. 

Jag känner friheten och styrkan, och tron på min egen kompetens igen. Det var aldrig den det var fel på - det var livet som kom emellan, bristen på energi. Det blev för mycket ett tag, det var tron på mig själv det var fel på. Nu kan jag välja att göra obetydliga vardagssaker eller makalösa bedrifter, för ingenting som har varit spelar längre någon roll. Tiden var oväsentlig, väntan var ingen stor grej. Tvärtom - den gav bara mognad. Jag är lite rädd nu, rädd att jag ska känna mig likgiltig eller att jag ska ha för höga ambitioner och krav på livet (nu när jag kan). Men jag gör så gott jag kan och har presterat så mycket redan - någonstans måste jag lära mig att vara nöjd i perioder. Hälsan spelar också in i allt det här - kroppen säger tillslut till och hälsan måste få gå först. Det om något har jag insett. Snart kan jag förhoppningsvis komma tillbaka till mina rutiner och min träning igen också, och bygga upp immunförsvaret för gott. 

 

Det är dags att landa efter de här åren, leta mig tillbaka och plocka upp bitar jag tappat på vägen. Jag har varit trött, sjuk och mycket har gått emot mig. Många gånger har jag skrikit av orättvisa. Jag har haft det instabilt i förhållandet till mig själv och universum har skrattat bakom min rygg. Jag har hållt kraven (de omöjliga, onödiga kraven) uppe alldeles för länge, rusat på i blindo och gjort felaktiga val. Många. Men jag har kämpat, med olika intensivitet, och man kan ändra sitt liv med nya val och nya möjligheter varje dag. Man kan skratta varje dag. Jag har känt mig misslyckad i omgångar, men jag vet själv innerst inne min kapacitet och jag tror framförallt att man måste acceptera sig själv, att man måste hitta sig själv och den man vill vara - sin identitet. Och låta det få ta sin tid. Det är stärkande. Man måste göra det man faktiskt vill göra, det man känner för i stunden.

 

Jag kommer tillbaka hit igen gott folk, för jag behöver alltid skriva av mig, men jag kommer inte tillbaka på samma sätt. God natt - och på återseende.