Är så infernaliskt trött på att vara sjuklig hela tiden och att det tydligen inte går att göra något åt det, att det verkar vara lite av min lott i livet. Och ja, jag vet att många andra har det värre och att det kunde ha varit värre och att man ska vara glad för det man har osv osv, men det är likväl skitjobbigt och APfrustrerande. Hatar exempelvis känslan av att behöva avboka träningspass hela tiden. Det enda jag vill göra är ju att träna. Träna och sjunga förstås, och resa och mysa. Ja, ni fattar.

 

Snart kommer även den dag (snart snart) då jag faktiskt inte har krav på mig att göra någonting alls, för första gången på.. ever? Undrar hur den känslan kommer att vara.

 

Imorgon kommer i alla fall Jocke hem igen, och det är ju skönt det. Har idag haft en heldag i Lidingölyan och varit semivettig och semiaktiv. Det är svårt det där, att bearbeta det sista, osäkra, av tröskeln. Men jag hann i alla fall med lite badkarsbadande, strukturering och en kvällspromenad och det var bra. Så jäkla fint det är ute nu i alla höstfärger. Tror att det här eventuellt faktiskt var en bra dag. Det är bra att ta itu med saker, diskutera igenom saker och börja någonstans. Tror att dagen idag var startpunkten för mig, på flera plan. Igen.

 

Måste sluta upp med den här konstiga konstanta nervositeten, den här klumpen i magen. Det måste få ett slut någon gång. Vart vill jag, vad vill jag göra med livet? Vem är jag och hur tar jag mig dit? Några glas vin får mig alltid att drömma ännu högre och ännu större. Allt är liksom lättare då, inte sant?

 

Ska försöka mig på en tidig kväll ikväll hur som helst. Imorgon blir det fullt upp.

Tar stora steg nu.

 

 

Så mycket att fokusera på. Fokus NY.

Det kommer att gå.
Jag har så mycket fint framåt.