Det är tre pass kvar till min första riktiga semester. Två dygnspass och ett vanligt. Sen efter det fyller min syster 30 och därefter är det skärgården efterföljt av Paris som väntar. Mer än så försöker jag att inte planera. Men nog planerar jag annat, jag planerar halva och hela livet - igen, på nytt.

Solen skiner, och jag försöker fokusera. Fokusera på allt fint jag vill och ska göra. Allt fint jag gör ganska ofta. Känner mig obeskrivligt trött och ur balans efter en veckas kollo men försöker komma på banan igen.

Jag saknar och vill saker. Som vanligt. Vet knappt vad jag vill. Vet vad jag inte vill. Jag har massor med idéer och mål, stora och små. Jag försöker fixa saker.

Ibland känner jag mig ensam och oförstådd, ibland inte. Ibland försöker jag att inte gnälla, ibland skiter jag fullständigt i vad folk tycker.

Jag har haft en underbar campinghelg med båt i Dalarna. Rent stek. Längtar efter resten av sommaren, men även höstvindarna och höstfärgerna. Längtar efter att kunna träna igen. Hela juni har gått i sjukhetens tecken, som vanligt. Men jag vet vad jag måste göra nu, vilket jag visserligen vetat förut också. Första sommarmånaden bara flög förbi (som alltid), och däri midsommar och en del sol och bad och allt som hör till. Vi hann även med att vara i Falun, i skärgårn, få besök av Elin, fika i stan, grilla på stranden och jag hann med att promenera milen - såna tjusiga grejer.

Kämpa kämpa, en ny period är snart över. Den kommer aldrig tillbaka.