Våren bara försvann och det blev sommar på en gång.

 

April var en så bra månad innan allt skit hände. Jag umgicks med trevliga människor, var i solen, var lite friskare så jag kunde komma igång med träningen igen ordentligt och kom iväg på fina kvällspromenader. Sen föll allt, och efter det föll allt annat; immunförsvar, träning och all min ork. Djävulska saker började avlösa varandra; jag fortsatte vara sjuk, kunde inte springa vårruset, orkade ingenting hemma, det blev väldigt mycket på jobbet, folk försvann, P&L gick i konkurs, vi grät oss genom begravningen och så vidare och så vidare. Trots allt försökte vi ta små steg framåt och även maj bjöd på guldklimpar; så som solhäng, glass, skärgårn, vänner, fest, fika, FUN, P!nk (makalöst), Springsteen (makalöst), konferens med jobbet, hägg & syren, häng med barnen, balkonghäng, jorgubbar i gräset, morsdag, födelsedagar, havet, personliga rekord, promenader, filmkvällar, bio, parkhäng, drinkar, grillning, 

 

Men det har varit för mycket jobb, för lite sömn och för mycket tankar.

Det enda jag vill är att vara frisk, ledig och lugn nu. Allt har varit upp och ner, jag har varit ur fas och fokus och inte längre känt att jag har haft någon stabilitet i min tillvaro. Jag behöver verkligen träningen, för att må bra, stressa ner, känna mig lugn och få mina endorfiner. Och när jag inte kan få den, utan bara är konstant sjuk i månad efter månad blir jag ledsen och trött. Det är som att vara fånge i sin egen kropp, att vara ur form och missnöjd utan att kunna göra något åt det. Men just nu ligger fokus enbart på en sak: vila. Jag känner mig ofta ledsen och trött för att jag på flera sätt inte kan vara mitt bästa jag. Senaste tiden har jag varit som en zombie mentalt och fysiskt; trött på alla sätt, less och med myrkrig i huvudet. Jag glömmer saker och jag hinner knappt sova eller träffa Jocke. Good enough är svårt att bibehålla.

 

Jag saknar gamla somrar. Jag behöver de somrar som fanns förr; med sommarlovsmorgon, Hajk, skärgårn, smultron och utan några förpliktelser. Ändå känner jag att den här sommaren har potential till att bli en av de bästa; det är den första som jag inte behöver oroa mig för skola eller ekonomi plus att jag är ledig på schemat, har min första riktiga semester och mysiga saker inplanerat. Förutom camping med gänget, Paris, Ullared, parkhäng, biopremiärer och annat så ska jag bara ha lata dagar i solen i skärgårn på bryggan eller stranden, lyssna på måsar och kluckande vågor. Åka båt ut till öar, bada, paddla, dricka drinkar och smoothies och sova. Det ska bli en underbar, och mer spontan, sommar. Jag övar på att leva mer här och nu, samtidigt som jag har så mycket att se fram emot. Juli är min månad, jag känner det.

 

Jag planerar också New York och Malaysia till senare. Och jag har en stark känsla att andra halvan av det här året kommer att bli bättre än den första. Det får bara inte hända mer dåligt nu. Jag vet inte när nästa steg i mitt liv kommer, jag vet inte när man ska veta det. Men det är spännande att ta reda på. Trots att jag vet att jag är bra på det jag gör finns alla möjligheter i världen vid mina fötter och jag tror att det är dags att snart börja fundera på riktigt. Jag behöver mer kultur i mitt liv.

 

Tiden går så fort, jag kände aldrig riktigt känslan av att det blev sommar i år, förmodligen för att jag inte hade någon skolavslutning av något slag. Och sommarvärmen lyser än så länge med sin närvaro till skillnad från förra året. Just nu ser jag först och fram emot midsommar - den är snart här! Men jag har inte ens kunnat bada på riktigt än - skandal!