Över två veckor och jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera livet, hur jag ska bete mig. Hur klarar man sig genom något sånt här? Första veckan var bara ett stort mörker. Jag kunde inte andas, inte sova, inte jobba, inte äta och jag såg dig överallt. Jag grät med varje andetag, nonstop. Nu har det övergått till autopilot med kollapser i vågor. Som en slägga i magen varje gång jag inser verkligheten.

 

Jag älskar dig så mycket, jag saknar dig så mycket och jag skriver här för jag vet inte var annars jag ska kunna berätta för dig hur förbannad jag är på dig - för att du lämnar mig. För att du lämnar mig utan tillåtelse.

 

Jag saknar varje leende, varje minne, varje retsamma sekund. Jag har så svårt att förstå att det aldrig mer kommer att komma ett sms, ett telefonsamtal, en stor kram, en fest, en lunch eller ett tillfälle då du säger mitt namn.

 

Jag har de senaste dagarna i alla fall insett att livet måste gå vidare, om än på stapplande steg. För din skull, för min skull. Det har blivit vår nu, det är en ny månad.. Så det är lika bra att försöka njuta av det, och leva livet fullt ut - storslaget. Jag kommer att bära med mig dig överallt; allt vi pratade om och planerade, alla våra drömmar och idéer.

 

Det är svårt att känna mening med någonting, det är svårt att leva vidare på autopilot och det är svårt att göra alla saker jag hade sett fram emot nu under våren och sommaren. Men jag ska göra det, jag ska gå på älskade makalösa Springsteen i helgen, jag ska glassa i solen, gå på andra konserter, springa vårruset, njuta av sommaren och jag ska åka till New York - för dig. Precis som du sa. Och jag vet att du kommer att vara med mig. Jag ska uppfylla allt vi sa.

 

Jag och Rebecka var på Grönan och såg FUN i helgen också, jag tror att du var med även där.

Jag och Jocke har varit ute i solen och torkat tårarna, fikat och ätit. Jag tror du var med även där.

Häggen kommer snart att blomma. Jag tror den gör det för dig.