Det här med att slappna av, varför kan människor inte bara göra det? Eller rättare sagt - varför kan jag inte bara göra det. Jag har haft mycket skit i mina vrår och gått igenom mycket, men jag har också lärt mig mycket. Det jag framförallt tagit fasta på på sista tiden är att alla har sin egen skit, men det gäller att fokusera på sina trygga punkter i vardagen. Jag tror att det på något sätt blivit mitt mantra här i livet.

 

Vi är rätt små egentligen, i universum. Våra problem, orosmoment och bekymmer också.

Jag har också börjat förstå att det inte är någon mening att grubbla i nostalgi. Det tar mig inte framåt och jag är ändå inte ensam om att färdas med minnen. Det är bara en evig jakt på gamla känslor.

 

Jag tror att mitt största problem, vilket jag säkerligen tampats med tusen gånger och kommer att tampas med hela livet, är att jag vill alldeles för mycket. Jag har felaktiga proportioner, hetsar fram resultat. Jag vill hinna med så mycket, jag vill undvika att missa saker och jag vill få ut så mycket som möjligt av livet. Jag kan aldrig vara nöjd. Antingen vill jag bara framåt, eller så vill jag bara bakåt. Den eviga cirkeln i en hopplös nostalgikers kontrollbundna liv antar jag.