Åren bara försvinner. Sitter jag här och säger när jag bara fyllt 24. Tänk när jag är 54. Eller 74.

 

Jag är så ambivalent. Å ena sidan vill jag bara ha lugn och ro - att få vara lugn, frisk och ledig. Men samtidigt vill jag göra så mycket, uppleva så mycket och komma så mycket framåt.

 

Men det måste vara nog nu, det måste komma en genomgående förändring, allt måste ändras. Och inte bara temporärt den här gången. Jag vet exempelvis att jag inte kommer att bli frisk förrän jag får bort all min stress. Så det är där jag måste börja. För är jag inte frisk kan jag inte träna och kan jag som nu inte träna mår jag mycket sämre. Jag måste förändras.

 

Alla som känner mig vet nog att jag tycker om begreppet nystart. Det är ett av mina favoriter. Problemet är att jag sätter för mycket tilltro till varje gång en sådan ska komma. Generellt sett har jag två stora tillfällen per år som jag förlitar mig på att kunna börja om - min födelsedag och nyår. Men å andra sidan kan man börja om vilken dag som helst, vilken stund som helst. Det gör jag också, men det fungerar aldrig riktigt.

 

Mitt år som 23 blev inte så bra; jag kunde inte träna särskilt mycket, folk försvann och jag är fortfarande lika sjuk och stressad. Det blev heller som sagt ingen New York-resa. Å andra sidan hade jag ingen uppsats att tänka på. Men jag tror att mitt år som 24 faktiskt kan ge mer. Jag tror och hoppas den här gången att jag kan lära mig av alla mina misstag. Jag har tagit två stora steg på vägen och jag tror att de kommer att hjälpa mig genomgående. Det måste de göra. Jag har insett att det är en mycket mycket längre väg tillbaka än jag någonsin hade kunnat tro, och en enkel människa klarar det inte själv. Och det gör definitivt inte en komplex heller.

 

Jag saknar skogen. Och havet. Och promenader.