hela livet är ett äventyr
Vad man än gör i livet, så växer man som människa varje dag.
Ta hand om varandra, måna om ledig tid, njut av de små sakerna.
Nu i juletid, se efter dem som inte har det så lätt.
Jag övar hela tiden på att ta en sak i taget, och någon dag ska jag lyckas. Lyckas hejda min iver. Jag har tagit tag i saker, och jag jobbar vidare.
Jag känner mig glad och tacksam för julen som kommer, och våren och sommaren som kommer sen. Jag hoppas att jag kommer att få ledighet nu att spendera med nära och kära, så mycket som möjligt.
Jag gläds över alla äventyr jag varit med om, och alla äventyr jag kommer att ge mig ut på. Både inom en snar framtid som kommande nya studier och bekantskaper och längre fram som roadtrips genom USA, andra resor, barn och familj. Jag gläds över den snabba hösten som gått förbi, med dess upp- och nedgångar. Och jag gläds över människorna jag har omkring mig. Jag gläds över det här året och nästa år med alla dess nya möjligheter. Jag är tacksam för insikt och perspektiv, trots att det tar lång tid att få det att fastna. Jag är tacksam för all erfarenhet som fastnar tillslut. Jag är tacksam för utveckling och jag tror på att saker och ting kan både förändras och förbli desamma.
Jag är tacksam för tidiga julmornar när jag var liten, och havet och skärgårdsromantiken under gångna somrar. Jag är tacksam för tystnaden, att få minnas och att få lära känna mig själv. Jag ser fram emot lugnet.
Tänk på att hur ni än är, så kommer ni aldrig kunna göra alla människor nöjda. Det kommer alltid finnas dem som inte tycker om er, eller det ni står för. Så titta efter mer inåt, titta efter mer vad som gör dig och dina närmaste glada. Det ger så mycket mer i längden. Fokusera på vad som är viktigt.
Sjung, så mycket ni orkar. Tills rösten tar slut och lite till.
Allt ni gör i livet är val av olika slag. Alla val leder vidare, på ett eller annat sätt.
Till er få som kanske läser här i min offentliga dagbok:
Det här blir mitt sista inlägg. Kanske för alltid, kanske bara på den här platsen, kanske för ett tag.
Jag behöver inte den här platsen just nu.
Men kom ihåg; det är okej att minnas. Det är okej att bära med sig.
Det är dock aldrig okej att låta sig tryckas ner. Behandla dig själv och andra med varsamhet.
Ta saker lite mer för vad de är, och acceptera dig själv och situationen du är i.
Men bär med er mystiken.
Konstanten
Jag vill alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag önskar att jag var en enklare människa, fast ändå jag. Jag önskar att jag inte hade slipats så hårt mot kanten. Som en intryckssugande träbit mot en rasp.
Hur hittar man trygghet? Och lugn?
Hur hinner man med då?
Hur blir man mer nöjd?
Hur slutar man tänka?
Hur slutar man att vara rädd?
Hur blir man mer rädd för större saker?
Min snö faller inte än.
Ghouls
Vi dricker drinkar här hemma. Röda och söta. Har tända ljus och funderar över framtiden.
Som jag alltid gör.
Det finns ljus i mörkret.
tjugofyra
Åren bara försvinner. Sitter jag här och säger när jag bara fyllt 24. Tänk när jag är 54. Eller 74.
Men det går onekligen fort.
Jag är så ambivalent. Å ena sidan vill jag bara ha lugn och ro - att få vara lugn, frisk och ledig. Men samtidigt vill jag göra så mycket, uppleva så mycket och komma så mycket framåt.
Men det måste vara nog nu, det måste komma en genomgående förändring, allt måste ändras. Och inte bara temporärt den här gången. Jag vet exempelvis att jag inte kommer att bli frisk förrän jag får bort all min stress. Så det är där jag måste börja. För är jag inte frisk kan jag inte träna och kan jag som nu inte träna mår jag mycket sämre. Jag måste förändras.
Alla som känner mig vet nog att jag tycker om begreppet nystart. Det är ett av mina favoriter. Problemet är att jag sätter för mycket tilltro till varje gång en sådan ska komma. Generellt sett har jag två stora tillfällen per år som jag förlitar mig på att kunna börja om - min födelsedag och nyår. Men å andra sidan kan man börja om vilken dag som helst, vilken stund som helst. Det gör jag också, men det fungerar aldrig riktigt.
Mitt år som 23 blev inte så bra; jag kunde inte träna särskilt mycket, folk försvann och jag är fortfarande lika sjuk och stressad. Det blev heller som sagt ingen New York-resa. Å andra sidan hade jag ingen uppsats att tänka på. Men jag tror att mitt år som 24 faktiskt kan ge mer. Jag tror och hoppas den här gången att jag kan lära mig av alla mina misstag. Jag har tagit två stora steg på vägen och jag tror att de kommer att hjälpa mig genomgående. Det måste de göra. Jag har insett att det är en mycket mycket längre väg tillbaka än jag någonsin hade kunnat tro, och en enkel människa klarar det inte själv. Och det gör definitivt inte en komplex heller.
Jag saknar skogen. Och havet. Och promenader.
Och jag saknar mystiken.
Backspeglar
Vi var i underbara Paris, upplevde Disneyland, mysiga frukostar och middagar och Eiffeltornets utsikt. Vi befann oss i en stad som badade i outhärdlig hetta men som också bjöd på rosé i Parc Champ de Mars och de makabra katakomberna under jorden. Sedan satt vi 6 timmar på flygplatsen och tillslut var vi hemma igen, i ett ordinärt Sverige. Men oj vad skönt det ändå kändes.
Augusti bjöd på bad i kvällssolen, konserter, missade konserter, trollbesök, sol vid klipporna, båthäng vid lilla Essingen, massager, besök i Falun, världens finaste tillskott till familjen, och jag avslutade min allra första semester. Men augusti och nu även september har även kommit med mer sjukdom som vanligt, mindre träning och dålig sömn. Det är så tråkigt det där, att bara bli sjukare hela tiden. Att aldrig (hur mycket man än vill det och hur mycket man än tror att man kommit igång) kunna fortsätta träna. Men man får ta en sak i taget och en dag i taget. Just nu är det även någon form av svårhanterad värme ute som jag inte gillar och jag jobbar som en galning. Sömnbristen är extrem. Kvällarna är min favorittid, när jag får krypa ned i soffan framför idol och/eller annan serie tillsammans med Jocke och träna på att inte.tänka.alls. Vi har firat 4 år tillsammans nu. Tiden har ett eget maratonlopp.
Det har också skett förändringar. Jag har tagit två stora steg - två stora beslut - som ska leda mig i rätt riktning. Vi ska heller inte åka till New York. Detta är förstås väldigt tråkigt, men kanske för det bästa. Nu kommer jag att spara semesterdagar och allmänt lediga dagar här i fina höstsverige där jag kan fokusera på sånt som jag mår bra av och sånt som jag kanske inte hade hunnit göra om jag var borta. Som att gå på marknad, eller zombiewalk, eller kanske ännu ett födelsedagsfirande. Och jag vet att jag kommer att komma till staterna i alla fall. Jag kommer att uppleva min drömstad, men på mina premisser. Kanske redan efter årsskiftet. Dessutom ska jag planera in Malaysia, ett spabesök och Route 66 nån gång här i framtiden. Så det går ingen större nöd på mig. Synd på pengarna bara. Saker blir inte alltid som man tänkt sig.
Appropå födelsedag så är det ju det snart, min alltså. En av de bästa dagarna på året och jag är fortfarande alltid som ett barn inför den. Så alla som vill lämna sin hög av presenter till mig kan ju bara lassa dem utanför dörren. (!) Jag ser även fram emot hösten överlag, halloween och sen jul. Det har varit en bra sommar och det kommer nog även att bli en bra höst, ett bra avslut på det här året. Det här året som inte blev alls som det förra eller som jag hade tänkt mig. Men jag har haft värre. 2011 exempelvis.
Nu närmast ser jag fram emot att vara helt frisk, att gå på Kick-off med jobbet, att ha en heldag på Grönan med mina monster och att förhoppningsvis springa Topploppet. Och att bada bubbelbad på min födelsedag.
Hälsningar Brunetten.
tidsperspektiv
Skärgårdsluft. Fina septemberdagar. Höstregn.
Det är de små sakerna som betyder allt.
Det här med att slappna av, varför kan människor inte bara göra det? Eller rättare sagt - varför kan jag inte bara göra det. Jag har haft mycket skit i mina vrår och gått igenom mycket, men jag har också lärt mig mycket. Det jag framförallt tagit fasta på på sista tiden är att alla har sin egen skit, men det gäller att fokusera på sina trygga punkter i vardagen. Jag tror att det på något sätt blivit mitt mantra här i livet.
Vi är rätt små egentligen, i universum. Våra problem, orosmoment och bekymmer också.
Jag har också börjat förstå att det inte är någon mening att grubbla i nostalgi. Det tar mig inte framåt och jag är ändå inte ensam om att färdas med minnen. Det är bara en evig jakt på gamla känslor.
Jag tror att mitt största problem, vilket jag säkerligen tampats med tusen gånger och kommer att tampas med hela livet, är att jag vill alldeles för mycket. Jag har felaktiga proportioner, hetsar fram resultat. Jag vill hinna med så mycket, jag vill undvika att missa saker och jag vill få ut så mycket som möjligt av livet. Jag kan aldrig vara nöjd. Antingen vill jag bara framåt, eller så vill jag bara bakåt. Den eviga cirkeln i en hopplös nostalgikers kontrollbundna liv antar jag.
Jag är hur som helst ypperligt exalterad över att hösten nu äntligen är här igen - som jag har längtat! Jag har längtat efter höstmyset, höstfärgerna och den friska luften. Jag har längtat efter mörkret, de tända ljusen och chansen till nystarter. Jag har längtat så mycket efter kravlösheten. Hösten har blivit min grej. Så att säga.
Jag tar chansen nu också att ta nya steg. Jag kämpar med att rensa och börja om, att slå mig fri. Jag kämpar med att utvecklas dit jag faktiskt vill utvecklas. Och jag har tagit ett konkret beslut. Det krävde mod mina vänner.
Vi har också hunnit med att välkomna en ny liten utomordentligt söt medlem i familjen. Stora saker sker runt hörnen. Liv altereras, försvinner eller tillkommer. Det är mäktigt och läskigt.
Jag är i behov av nya utmaningar. Det är där jag kan hitta mina endorfiner - där, mitt i kaoset.
Jag är utmanad att rädda mig själv, att förhindra kontrollbehovet, att stoppa myrkriget. Och det kommer att bli ett korståg jag sent kommer att glömma. Kroppen och sinnet läker, men lämnar alltid ärr.
Ibland vet man bara inte var man ska börja rensa i livet.
På ruta ett
Jag tar stora steg just nu, på alla olika sätt. Istället för att se tillbaka försöker jag rensa, ändra om. Och bryta.
Inspiration.
acceptans
Juli är över och imorgon åker vi till Paris. Lite mer än halva min första semester är över, sådär på ett ungefär.
Det är konstigt vad fort det går, fast ändå hinner man med saker. Är inte så sugen på att jobba sen igen, men alla måste ju jobba. Och det finns alltid så mycket att se fram emot.
Vi har haft både tråkväder och toppenväder, hunnit med nästan allt jag längtat efter här ute i skärgårn. Vi har solat och badat vid stränder och bryggor, åkt båt, paddlat, tältat, varit på loppis, läst böcker och tittat på film. Vi har spelat spel och firat födelsedagar, grillat, fikat, festat med toppenfolk, cyklat på utflykter, plockat bär, metat, ätit glass, druckit rosé och ätit frukost och middagar ute. Jag längtar bara lite efter de gamla somrarna ändå, efter det gamla Håtö. Efter ett liv utan krav. När jag gick i Norrtälje häromdagen kom jag också på hur mycket jag hade upplevt där under åren, och blev rejält nostalgisk över det också. Så många människor som kommer och går i ens liv, så många minnen och känslor som klänger sig kvar. Det finns så många människor som jag känner att jag borde prata med, så många saker att lösa. Det finns saker jag måste ta steget till att lösa.
Första delen av juli, innan vi åkte ut hit till skärgårn, bestod även den av finfina saker. Jag avslutade min prövotid, har gått längre och finare sträckor än tidigare, varit något något friskare, varit på camping med båtar och i sällskap av världens finaste människor i Dalarna, hunnit träffa andra delen av familjen, haft Alve på besök, varit på bio 3 gånger, solat och badat, tagit kvällsdopp och kvällspromenader. Jag gick av mitt sista pass och åkte direkt ut till Drottningholm på 30-årspicknick som efterföljdes av helkroppsmassage, femkamp och finmiddag på grönan dagen därpå. Jag har även hunnit med ett kollo, men det var mestadels bara utmattande.
En stor trygg punkt har fallit, i min springa-och-gömma-mig-värld. Men när en trygg punkt föll - så kom istället en annan tillbaka.
Det har varit fina sommarkvällar som nu, när vi är på väg härifrån, börjar kännas som att de drar sig mot mörkare tider. Det finns mycket sommar kvar, men jag längtar efter hösten också. Efter lättja längtar jag efter riktiga rutiner. Jag längtar efter att kunna träffa alla människor jag vill träffa. Jag längtar efter höstmys, vackra färger, tända ljus, promenader och frisk luft. Jag längtar efter seriestarter och biopremiärer. Och det ska bli ganska skönt att komma hem till sin lägenhet och vardag sen igen i alla fall, få dessa chanser till nystarter. Det är tråkigt att åka ifrån skärgårdsluften, men jag räknar i alla fall med att komma tillbaka på kräftskiva snart, eller liknande festlighet. Kanske komma tillbaka för en ö-tripp eller för att visa upp mig inför zombiewalken.
Jag tror augusti blir en bra månad.
Jag ska även försöka få in allt som händer i september. Det händer mycket i september. Och innan man vet ordet av så är det födelsedagar, N.Y (som jag måste lösa planeringen kring), halloween, första snön, advent och jul. Och julmys. I övrigt längtar jag bara efter att kunna gå all in igen, tillbaka till förra våren någonstans och ännu lite mer än så. Jag klurar på vad jag vill göra i livet, försöker att slipa på en abstrakt plan.
Nu vill jag bara ha rocken. Den gamla hårdrocken. Och jag vill sjunga och dansa. Och träna.
Och gå - överallt och vart som helst.
Och styrkan att vara i nuet, sådär lagom mycket.
Och jag saknar dig hela tiden. Sommarregn.
Cray cray
Det är tre pass kvar till min första riktiga semester. Två dygnspass och ett vanligt. Sen efter det fyller min syster 30 och därefter är det skärgården efterföljt av Paris som väntar. Mer än så försöker jag att inte planera. Men nog planerar jag annat, jag planerar halva och hela livet - igen, på nytt.
Solen skiner, och jag försöker fokusera. Fokusera på allt fint jag vill och ska göra. Allt fint jag gör ganska ofta. Känner mig obeskrivligt trött och ur balans efter en veckas kollo men försöker komma på banan igen.
Jag saknar och vill saker. Som vanligt. Vet knappt vad jag vill. Vet vad jag inte vill. Jag har massor med idéer och mål, stora och små. Jag försöker fixa saker.
Ibland känner jag mig ensam och oförstådd, ibland inte. Ibland försöker jag att inte gnälla, ibland skiter jag fullständigt i vad folk tycker.
Jag har haft en underbar campinghelg med båt i Dalarna. Rent stek. Längtar efter resten av sommaren, men även höstvindarna och höstfärgerna. Längtar efter att kunna träna igen. Hela juni har gått i sjukhetens tecken, som vanligt. Men jag vet vad jag måste göra nu, vilket jag visserligen vetat förut också. Första sommarmånaden bara flög förbi (som alltid), och däri midsommar och en del sol och bad och allt som hör till. Vi hann även med att vara i Falun, i skärgårn, få besök av Elin, fika i stan, grilla på stranden och jag hann med att promenera milen - såna tjusiga grejer.
Kämpa kämpa, en ny period är snart över. Den kommer aldrig tillbaka.
Du
Jag drömde om dig inatt igen. Igen. Det är ingenting konstigt med det, det händer näst intill hela tiden. Ibland är det jobbigt att vakna, men oftast är det en skön känsla ändå, att få ha lite mer tid med dig.
Jag tittar på bilder på dig. Ofta. Oftast varje dag. Jag ser dig le och jag börjar att gråta. Alltid. Jag saknar att se dig le, på riktigt.
Jag saknar att ha mer tid tillsammans med dig. Jag saknar att höra dig säga mitt namn. Alla relationer är olika har jag förstått, det har jag sannerligen förstått. Den vi hade var annorlunda. Det spelade ingen roll om vi ibland inte sågs på någon månad, det spelade ingen roll alls. Du fick mig alltid att le, du fick mig alltid att skratta och älska mig själv. Jag kunde alltid ringa, du kunde alltid smsa. Jag visste vad du tänkte, du visste vad jag kände.
Du var underbar. Du ÄR underbar. Du är evig och aldrig bortglömd. Och ibland känns det som att du bara är någon annanstans. Som att jag bara väntar på att du ska komma tillbaka.
Melankoli
Jag känner mig konstig idag. Konstigare än vanligt.
Det är som att dagarna, tiden, bara rinner förbi och att jag blir kvar. Jag vill för mycket, jag saknar för mycket. Spolar jag tillbaka några år, sju stycken eller något, så var jag mycket enklare och lyckligare. Jag hade visserligen inte hittat mig själv men jag mådde nog bättre. Ibland börjar jag fundera på om jag ens hittat mig själv nu. Jag trodde att jag hade gjort det förut, men jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte hur jag bestämmer mig för saker. Jag vet inte hur jag tar mig ur mina egna cirklar och bara börjar leva som normala människor gör (Om det nu är det jag strävar efter).
Sommaren är redan här utan att jag hann tänka efter ordentligt, och dagarna bara rinner förbi utan att jag hinner med eller kommer framåt. Det är just det, att det känns som att jag inte har något driv just nu. Att jag inte rör mig framåt. Jag har svårt att se fram emot saker, trots att jag har mycket att se fram emot. Jag vill bara vara frisk och lugn.
Allt är föränderligt runt mig just nu. Och det får mig att tvivla på mig själv och vad jag vill. På riktigt.
Kanske är det bara en sådan dag.
sommarnatt
Våren bara försvann och det blev sommar på en gång.
April var en så bra månad innan allt skit hände. Jag umgicks med trevliga människor, var i solen, var lite friskare så jag kunde komma igång med träningen igen ordentligt och kom iväg på fina kvällspromenader. Sen föll allt, och efter det föll allt annat; immunförsvar, träning och all min ork. Djävulska saker började avlösa varandra; jag fortsatte vara sjuk, kunde inte springa vårruset, orkade ingenting hemma, det blev väldigt mycket på jobbet, folk försvann, P&L gick i konkurs, vi grät oss genom begravningen och så vidare och så vidare. Trots allt försökte vi ta små steg framåt och även maj bjöd på guldklimpar; så som solhäng, glass, skärgårn, vänner, fest, fika, FUN, P!nk (makalöst), Springsteen (makalöst), konferens med jobbet, hägg & syren, häng med barnen, balkonghäng, jorgubbar i gräset, morsdag, födelsedagar, havet, personliga rekord, promenader, filmkvällar, bio, parkhäng, drinkar, grillning,
Men det har varit för mycket jobb, för lite sömn och för mycket tankar.
Det enda jag vill är att vara frisk, ledig och lugn nu. Allt har varit upp och ner, jag har varit ur fas och fokus och inte längre känt att jag har haft någon stabilitet i min tillvaro. Jag behöver verkligen träningen, för att må bra, stressa ner, känna mig lugn och få mina endorfiner. Och när jag inte kan få den, utan bara är konstant sjuk i månad efter månad blir jag ledsen och trött. Det är som att vara fånge i sin egen kropp, att vara ur form och missnöjd utan att kunna göra något åt det. Men just nu ligger fokus enbart på en sak: vila. Jag känner mig ofta ledsen och trött för att jag på flera sätt inte kan vara mitt bästa jag. Senaste tiden har jag varit som en zombie mentalt och fysiskt; trött på alla sätt, less och med myrkrig i huvudet. Jag glömmer saker och jag hinner knappt sova eller träffa Jocke. Good enough är svårt att bibehålla.
Det är konstigt det där, att det alltid ska hända skit när man verkligen tror att allt är på väg att bli bättre igen, så har det varit de senaste 4 åren nu. Min utbrändhet kommer nog att ta lång tid att återhämta sig ifrån helt, och det är nog inte så konstigt att jag fortfarande är sjuk heller. Jag kan inte stressa ner, sluta ta på mig saker, ha full kontroll eller stänga av hjärnan. Jag vet inte hur man gör. Och jag är så trött på det.
Jag saknar gamla somrar. Jag behöver de somrar som fanns förr; med sommarlovsmorgon, Hajk, skärgårn, smultron och utan några förpliktelser. Ändå känner jag att den här sommaren har potential till att bli en av de bästa; det är den första som jag inte behöver oroa mig för skola eller ekonomi plus att jag är ledig på schemat, har min första riktiga semester och mysiga saker inplanerat. Förutom camping med gänget, Paris, Ullared, parkhäng, biopremiärer och annat så ska jag bara ha lata dagar i solen i skärgårn på bryggan eller stranden, lyssna på måsar och kluckande vågor. Åka båt ut till öar, bada, paddla, dricka drinkar och smoothies och sova. Det ska bli en underbar, och mer spontan, sommar. Jag övar på att leva mer här och nu, samtidigt som jag har så mycket att se fram emot. Juli är min månad, jag känner det.
Jag planerar också New York och Malaysia till senare. Och jag har en stark känsla att andra halvan av det här året kommer att bli bättre än den första. Det får bara inte hända mer dåligt nu. Jag vet inte när nästa steg i mitt liv kommer, jag vet inte när man ska veta det. Men det är spännande att ta reda på. Trots att jag vet att jag är bra på det jag gör finns alla möjligheter i världen vid mina fötter och jag tror att det är dags att snart börja fundera på riktigt. Jag behöver mer kultur i mitt liv.
Tiden går så fort, jag kände aldrig riktigt känslan av att det blev sommar i år, förmodligen för att jag inte hade någon skolavslutning av något slag. Och sommarvärmen lyser än så länge med sin närvaro till skillnad från förra året. Just nu ser jag först och fram emot midsommar - den är snart här! Men jag har inte ens kunnat bada på riktigt än - skandal!
Sömn
Jag sov cirka 3 timmar idag när jag kom hem. Bara. Min kropp är upp och ner, min hjärna är ut och in. Allt sitter på utsidan nu, triggas av små detaljer. Jag behöver komma ikapp igen, det verkar som att mitt liv fungerar så.
Krav, måsten, press. Ignorera det. Det är bara en konstruktion. En ridå, vars tunna hinna bara döljer det ytliga. Allt annat tränger igen ändå. Så ge upp, släpp taget och sluta bry dig om allt det där existentiella som egentligen inte är så existentiellt.
Sätt upp mål och följ dem, ända upp över krönet, även om det tar tid. Titta ut och säg, fy fan vad bra - nu kan vi fokusera på nästa sak. Känn, lev, gråt, skratta, omfamna och inse.
Rannsaka dig själv, om och om igen.
Och ät mycket jordgubbar.
Burn it up and build it up
Det är sommar nu.
Det händer så mycket och samtidigt ingenting. Jag är trött, rätt sliten i kroppen och mentalt men kommer snart tillbaka, hyfsat.
Jag saknar dig varje dag.
Jag kombinerar det förflutna och nuet, balanserar på en vågskål.
Och idag flyr jag ut till skärgårdsluften igen.
i will tell your story and keep you alive
Det har redan gått över 2 veckor.
Över två veckor och jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera livet, hur jag ska bete mig. Hur klarar man sig genom något sånt här? Första veckan var bara ett stort mörker. Jag kunde inte andas, inte sova, inte jobba, inte äta och jag såg dig överallt. Jag grät med varje andetag, nonstop. Nu har det övergått till autopilot med kollapser i vågor. Som en slägga i magen varje gång jag inser verkligheten.
Jag älskar dig så mycket, jag saknar dig så mycket och jag skriver här för jag vet inte var annars jag ska kunna berätta för dig hur förbannad jag är på dig - för att du lämnar mig. För att du lämnar mig utan tillåtelse.
Jag saknar varje leende, varje minne, varje retsamma sekund. Jag har så svårt att förstå att det aldrig mer kommer att komma ett sms, ett telefonsamtal, en stor kram, en fest, en lunch eller ett tillfälle då du säger mitt namn.
Jag har de senaste dagarna i alla fall insett att livet måste gå vidare, om än på stapplande steg. För din skull, för min skull. Det har blivit vår nu, det är en ny månad.. Så det är lika bra att försöka njuta av det, och leva livet fullt ut - storslaget. Jag kommer att bära med mig dig överallt; allt vi pratade om och planerade, alla våra drömmar och idéer.
Det är svårt att känna mening med någonting, det är svårt att leva vidare på autopilot och det är svårt att göra alla saker jag hade sett fram emot nu under våren och sommaren. Men jag ska göra det, jag ska gå på älskade makalösa Springsteen i helgen, jag ska glassa i solen, gå på andra konserter, springa vårruset, njuta av sommaren och jag ska åka till New York - för dig. Precis som du sa. Och jag vet att du kommer att vara med mig. Jag ska uppfylla allt vi sa.
Jag och Rebecka var på Grönan och såg FUN i helgen också, jag tror att du var med även där.
Jag och Jocke har varit ute i solen och torkat tårarna, fikat och ätit. Jag tror du var med även där.
Häggen kommer snart att blomma. Jag tror den gör det för dig.
Det är ofattbart och orättvist. Världen snurrar men står stilla, den är suddig.
Det finns ingen som du, älskade älskade du.
